De små nyanserna

Det är de små nyanserna som gör det.
Ett ord, kanske två.
En lite annan tonhöjning eller -sänkning.
En skillnad på tiondelar av en sekund.

Sedan dansar asplövet återigen i vindens kalla grepp.

Kommentera »

Omkring midvintersolståndet

Den 21 december, åtta dagar sedan, passerade vi midvintersolståndet, det vill säga den dag på året som nordpolen befinner sig längst ifrån solen, tillika den dag då vi på norra hemisfären genomlider vår mörkaste dag varefter det börjar bli ljusare igen.

För att inte göra bort mig fullständigt har jag nu kontrollerat följande bakgrund grundligt, och både Google Maps och min gamla jordglob från sent 1980-tal bekräftar att Israel och däri Gaza ligger på runt 30-35 grader nord. Okej.

Döm därför av min förvåning hur Israel utfört nattliga bombräder i Gazaremsan, inte just därför att vi precis haft de mörkaste dagarna på året, utan för att det trots detta ser ut att ha varit den ljusaste natten på länge.

Dagens gratulationer går till ... (utdragen trumvirvel)... Svenska Dagbladet.

1 kommentar Kommentera »

Moget, del II

Juldagsafton så. Kvällen då ungdomar går man ur huse för att unisont bli onyktra, festa i glada vänners lag och förhoppningsvis träffa lite gamla klasskamrater, eller bara gamla kamrater, på ett ställe man betalat hundralappar för att få komma in på.

Undertecknad var inget undantag, förutom biten med att betala hundralappar för att komma in på ett ställe där folk bara trängs och köerna till baren är så långa att man hinner bli nykter innan man lyckats beställa sin svindyra öl.

De tillfällen då det kunde skita sig under kvällen, gjorde det också det.
Till en början var tid för sammanstrålning satt till halv sju, men lite halv förutseende och mycket halvt med ambitionen att inte vara alltför tidig anlände jag vid tjugo i sju. Logistiken som nämnts tidigare löstes förresten genom en taxifärd med Taxi K-E Willsund, extremt tacksam lösning.
De övriga tre herrarna, värden K, delegat L och min kontaktperson C, anlände till slut strax efter sju, då jag hunnit börja gå fram och tillbaka längs gatan för att hålla värmen uppe.
Men - bajs inträffar, som de säger.

I sina famnar bar herrarna ett Guitar Hero World Tour - gitarrer, trumset och mikrofon, vilket skulle skänka oss stort nöje under kvällen som låg framför oss.
Bland det absolut första som hände när vi kom in i lägenheten, efter det självklara att lägga ölen på kylning på balkongen, var att K satt in skivan i XBOX-konsolen samtidigt som han avsåg koppla in en av gitarrerna på konsolens baksida. Denna manöver erfordrade att konsolen lyftes ur tv-möbeln och lutades framåt. Vittnen som närvarade och hade uppmärksamheten på sin sida, det vill säga samtliga utom undertecknad, kunde i efterhand vittna om ljudet av en såg eller slipklinga då skivan träffade något mekaniskt i konsolen. Skivan, när den matades ut, var nu besmyckad med hårda repor i en bana runt skivans mitt, ett par-tre millimeter brett, och totalt obrukbar.
Livet.

Samtidigt blickade vi framåt och planerade att gå till Söderport och skaffa stämplar så att vi kunde återvända till K, arbeta på vår onykterhet och sedan återanlända till Söderport när tiden var rätt.

Eftersom syster min har reguljära Guitar Hero 3, beslöt vi oss att ta vägen förbi henne och låna hennes spel.
Den efterföljande insikten att hon faktiskt har det till Wii och inte XBOX blev därför kvällens tredje nederlag.

Promenaden till Söderport var inte särskilt lång men väl kall, och till protokollet hör att underteckad var ensam om att ej vara beväpnad med huvudbonad. Kallllllt.

Väl framme vid Söderport visade det sig att stället redan var fullt, detta trots att klockan inte var mer än en kvart över åtta.
Vi tog istället sikte på Byttan, vilket ligger i stadsparken några hundra meter från Söderport. Slut på biljetter.
Das Leben.

Så återvände vi efter våra tappra försök att säkra en kväll på kalmaritisk jaktmark, och tog istället tag i K:s konsol och spel, men då spelmässigt och inte handgripligen.
Boxningen gick sådär, men jag misströstar ej i och med min debut i ringen.
Därefter kom kvällens höjdpunkt, Buzz, till Playstation 2. Envar fick en sladdbunden kontroll med stor röd knapp för att svara och fyra knappar för att välja svarsalternativ. Temat var musik och spelet var klockrent. Det gick rentav bra periodvis.
Efter Buzz var det till slut dags att helt och hållet kasta stoltheten över balkongräcket och ta ton till Singstar med ABBA-låtar.
Oh. My. God.
Jag som trodde att jag var tonsäker.

Ansvaret låter jag vila på två stadiga pelare, mina öl och värdens Skåne i nubbeformat.

Kvällen avslutades med en lång och kall promenad in till stationen, jag för att ta nattbussen hem, herrarna K och C för att investera i kebabtallrik vid Centralgrillen.

Bussen hanns med och jag lyckades sedvanligt att somna till längs färden, men också sedvanligt vakna till innan det var dags att kliva av vid hållplats Vickleby Kyrka.

Att en kväll kan ha så många nederlag som avlöser varandra är fortfarande svårt att greppa, men det hela sammantaget, fram till jag började bli trött nån halvtimme innan det var dags att gå till bussen, kan summeras som en bra kväll i god anda och mycket gott folk, det ringa antalet till trots.

Kommentera »

Ambivalens

Torsdag den 18 december. Sex dar kvar till julafton men bara en dag kvar på jobbet innan jag får julledigt. Morgondagen är dessutom späckad med möten och fika, vilket med lite tur tar en ännu snabbare till jullovet. Alltså, missförstå mig rätt; det är inte så att jag tycker illa om mitt jobb - snarare tvärtom. Jag bara uppskattar min fritid lite mer.
Av kvällens få timmar skänkes två åt att baka muffins. På jobbet har vi nämligen den unga tradition att en i var sektion bjuder sina sektionskollegor på fika var fredag, och imorgon är det alltså min tur.

Idéerna vad jag ska hitta på har varit flera. En av idéerna har varit att köpa en bleckplåtsremsa och böja ihop den till pepparkaksform i radiobasstationsskepnad. En andra idé att grädda en stor kvadratisk pepparkaksbit med stora däri mindre rutor föreställande schemalagda radioblock med detaljerade kanaler, radioramar och subramar. Idén lever än men som enskilt bidrag skulle det bli en rätt tråkig fika.
Under eftermiddagen lutade det till slut åt fransk chokladtårta, och ingredienser köptes på ICA vid hemkomst till staden. Jag hittade sedan en sockerkaksform hos Classe, men 119 riksdaler kändes onödigt för ett baktillfälle.
Där och då kläcktes istället det slutgiltiga alternativet.

Muffins.

Såhär i efterhand kan det tyckas som en grym idé att köra på saffrans- och apelsintema när jul är i antågande, men det hade underlättat om den idén trillar ner något tidigare. Istället fick det bli vanilj- respektive chokladsmak.
När jag formifyllt den andra och sista smeten räknade jag till 17 muffins. Problemet var bara att jag inte har bra koll på hur många vi egentligen är i min sektion som få avnjuta mina knappa mästerverk, så det fick bli en tredje omgång. Desto fler i behållning till kaffe här hemma innan jag far hemhem till Öland för julfirande.

För ett tag sedan var jag verkligen nöjd med mitt liv. Jag kan inte säga att jag har ett överflöd av strängar på min lyra, men de saker jag tagit mig för och de människor jag haft runtom mig har varit en tillräckligt stabil bas för jag kunna känna mig väldigt till freds med tillvaron.
Nu är det inte fullt så enkelt längre.
Världen är på intet sätt en dålig plats, men krafter som rubbar balansen och lugnet som präglat den gångna tiden har börjat kännas av.

Ju högre berg man står på, desto vackrare blir utsikten, men desto hårdare blåser också vindarna. Och den som gömmer sig nere i dalen får aldrig se de vackra vyerna, men slipper också känna på vädrens hårda knytnävar.
Om inte instinkten drev en att ta sig uppåt, blicka ut och få bränsle att ta sig ännu en bit, vore det annars väldigt bekvämt att stanna i den mörka trygga dalens famn.

Kommentera »

They are coming...

Så var det dags. Årets första lygaeus equestris, också kända som riddarskinnbagge, också kända som skomakare, också kända som en sån där jävel igen, har siktats på husets södervägg. Här är platsen där de trivs mest av allt under sommaren, så att första skomakaren återfanns just här är väl ingen större överaskning. Dock är själva faktumet att den påträffades mer betungande, ty nu börjar därmed det här årets insektsjakt på allvar.

Close your visors and initiate O₂ flow.

Kommentera »

Kina släpper ut mer än USA - vad är det konstiga?

Det pratas mycket om miljö och utsläpp dessa tider. Senast igår hörde jag att Kina gått om USA i utsläppstoppen, vilket skulle vara anmärkningsvärt. Jag undrar: varför är detta så lustigt?
Väger man befolkningsantalen mot varandra är siffrorna ringa lustiga. Enligt Wikipedia har de båda länderna strax över 301 respektive 1 321 miljoner invånare. Är det då konstigt om Kina, med mer än fyra gånger så stor befolkning, släpper ut lika mycket koldioxid?
Själv skulle jag mycket hellre se någon vända på resonemanget och fråga: varför släpper Average Joe ut fyra gånger mer koldioxid än den genomsnittlige kinesen?

Kommentera »

no CF

Så var det då dags för säsongspremiär för vinterkängorna och första promenaden på ett bra tag. Kamera och tre objektiv packades i axelväskan innan jag gick ut för att kliva genom det första tunna snötäcket för den kommande vintern. Ner vid järnvägsbanken sågs första tillfället att ta ett foto som med lite tur kunde vara något att behålla. Dock hann jag inte ens lyfta kameran till ögat innan jag upptäckte det ytterst klantiga misstaget. I displayen blinkade no CF för var gång jag tryckte ner avtryckaren, vilket kort och gott betyder att fotografen varit dum nog att gå hemifrån med halva fotoutrustningen utan att sätta ett Compact Flash-kort i kameran.
Livet kom ikapp. Som alltid.
Turligen hade jag med mig minstingen i fickan om-utifall-att, vilken fick täcka upp fotobehovet för den här gången. Som tur i oturen dök inte mycket spännande upp längs skogsbanken, Mattssons väg eller bygatan Kanske den där haren då, som plötsligt dök upp till vänster och drog på med motsvarande efterbrännkammare mot skyddet i buskagen en hundra meter bort. Men då hade jag nog ändå inte haft telezoomobjektivet på för att komma tillräckligt nära. Och så var det den där traktorn då då, som av någon anledning var ute och stökade till det på åkern. Kanske är det märkligt för att jag själv är dåligt insatt. Jag låter det vara obesvarat.

Kommentera »

Regn, regn, regn

Det känns som att meterologerna på TV har avlöst varandra i kampen om att visa tjockast, mörkast regnfront den här dagen. Då det bär av mot Stockholm på fredag morgon kl. 06:02, tänkte vi att morgondagen ägnas åt förberedelser i form av packning, mackberedning etc.
Dagen att gå på stan och mysa får således infalla idag, men vädret har enbart sett grått och trist ut. Jo men visst, man går ju ändå inomhus rätt mycket men det är ju trevligt om man inte är genomblöt när man väl når Nordstan eller Kompassen.
Sant och riktigt, kl 11:18 slog de första regndropparna mot fönstret som vätter ut mot Gibraltargatan. Det tystnade snart igen, men en titt ut säger bara att vinden bytte riktning en aning och att det än så länge tunna regnet fortfarande faller.

Kommentera »