Haha, SF är fan lite roliga ändå. I titeln på deras sida står Välkommen till sf.se, Sveriges största sajt för film på bio.. Lite som att Utrikesdepartementet skulle säga Sveriges största departement för utrikesfrågor, eller som att SJ skulle säga Sveriges största företag för ocker tågresande.
Ikväll är jag galet rastlös. Jag har varit relativt flitig, men det säger nog mer om de andra dagarna än just denna. Diskbänken är nu i princip ren från glas, burkar etc. från inflyttningsfesten, och golvet innehåller varken spår av malt, humle, jäst och vatten eller sockerhaltiga drycker längre.
Att få saker undanröjda, inte just själva handlandet utan att ha mindre skit i rummet som besudlar synfältet, brukar vara en avlastning och humörhöjare, men idag verkar detta inte ha hjälpt särskilt mycket. Bristen på fritid är mig nervpågående och jag vet inte riktigt när jag ska få tid att sitta ner - eller ge mig ut i stan för den delen - och ta tag i mina små projekt.
Förr i tiden fanns något som hette sommarlov, ett smått oändligt tillstånd då man tilläts vrida dygnet till dess rätta läge och förkovra sig i smått och gott. Detta magiska passage i tiden är nu förbytt mot en svettsträcka på runt tre veckor då man ska hinna med allt möjligt man aldrig hinner annars, samt ett par veckor över julen då det är kallt och jävligt men man ändå måste ut och fara tvärs över landet.
Ibland känns det som att det var bättre förr, och ikväll är verkligen en sådan stund.
Jag kom igår kväll helt osökt att tänka på en gästföreläsning under MT-dagarna på Campus Norrköping för några år sedan. Ulrik, tror jag hans namn var, proffsfotograf, var inbjuden att tala om sitt fotande. Han var inte helt bestämd vad han skulle berätta om utan lät auditoriet rösta mellan att höra grunderna i digitalkamerafotografering eller hur han varit delaktig i att fotografera Ikeas produktkatalog. Alltså ungefär som att ha Michael Schumacher framför sig och välja mellan att höra grunderna till körkortet eller hur man vinner ett F1-lopp.
De valde körkortsteorin. Och jag hoppas fortfarande att envar av dem brinner i helvetet.
För fan. Hur länge kan man egentligen ta studenten? Louis de Geer-gymnasiet har nu hållit på hela j***a eftermiddagen med musik, gälla skrik och tutande som avlöst varandra. Av alla dagar på året att vara hemma för förkylning, torde denna dag vara den i särklass sämsta.
Livet. Är ungefär en timme sedan jag la mig för att somna, men efter ett tag insåg jag att det sket sig ganska saftigt. Så nu ligger jag här medelst en hals som gör ont och känns svullen, en kvarts feberkänsla och tycker synd om mig själv. Livet.
En händelserik och givande helg ser sin höst. I fredags lämnade jag jobbet kvart i tre för stadsbuss ner till resecentrum och därefter vidare färd mot Bruce Springsteen. Vid 10 tiden kastade den gode S. in handduken på grund av envis förkylning men samtidigt som jag lämnade bygget ringde densamme och dök ändå upp på Swebusbussen strax före avgång. Strongt. Och vilken konsert! Responsen från publiken var lite seg i början men kom igång på allvar mot slutet, men bossen gav hela tiden allt och extranumren verkade aldrig ta slut. Fantastisk kväll. Hemfärden på lördagen blev något tidigare än tidigare planerat för att hinna till Media Markt och hämta ut telefonen. Och problemen kvartstår såklart fortfarande. Helvetes jävla fitteknik. Framåt aftonen blev det sedan landskamp - Sverige mot Danmark på Råsunda, vilket slutade med 0 - 1. Bonus att Danmarks mål assisterades av en svensk som inte vet vad han gjorde.
Näe, idag är jag på uselt humör. Fotbollen, telefonstrulet med nya telefonen och Tele2, hunger och ett förbannat onödigt avstånd mellan Norrköping och Halmstad drar ner nivån en aning.
Aaaaalltså va. Jag blir så less. Frankt talat har jag inte någon riktig motivation till varför jag fortsätter läsa Aftonbladet.se varje dag, trots att varje dage innebär en handfull nya besvikelser.
Denna morgon innebär två så kallade omröstningar där man röstar på ett av flera alternativ; "När ska man kyssas första gången?" respektive "När ska man ha sex första gången?".
Jaha, och sen då? Jo, alternativen: Vid första dejten, Efter en vecka, Efter en månad, Vid förlovningen, samt Vid bröllopet.
Jaha?
Måste man välja? Finns det ett enda rätt svar? Ska man alltid kyssas vid första dejten? Eller ha sex efter en månad?
Jävla idioti att inte tro att folk väljer från fall till fall, som om världen var platt, som om det finns en enda rätt gud och som att små grodorna runt midsommarstången skulle göra jorden mer bördig.
Så står det klart; Wanja Lundby-Wedin sitter kvar som LO:s ordförande trots den senaste tidens miserabla cirkus. Trots att alla opinionsundersökningar pekat på att hon har uselt stöd bland folk, avhandlar LO:s styrelse ett sju timmar långt möte, varunder de tre kritiska distrikten gör kovändning, och ställer sig bakom W L-W. Och så sitter Metalls och Kommunals ordföranden på varsin sida och säger att "nu stryker vi ett streck över det här" och "nu går vi vidare", som att det skulle vara deras val. Sure thing, de vill säkerligen lägga det hela bakom sig, men det vill säkerligen inte folket som betalar deras löner. Politiker, röda som blå, har etablerat sig som en egen avskärmad klubb för inbördes beundran, ger varandra dunkar i ryggen, skiter fullständigt i om de har folkets stöd eller inte och ser på kuppen till att skaffa sig en löneersättning i två år efter avverkat riksdagsuppdrag, som om de vore oförmögna att söka jobb som vanligt folk. Sedan sitter de där och obönhörligen klagar på att det finns främlingsfientlighet, rasism och intolerans i samhället, medan de samtidigt bygger allt större motsättningar mellan folket och dem själva.
Okej, såhär är grejen: Jag kör numera Windows 7 beta på min bärbara. Detta gör jag på hårddiskpartition 2 medan det ursprungliga Windows Vista ligger på partition 1, och lite blandad data ligger på partition 3. Efter installationen av Windows 7 har allt varit frid och fröjd och mer än så, bara partition 2 och 3 har haft en enhetsbeteckning och Vista-partitionen har fått ligga orörd.
För en liten stund sedan ville jag dock åt lite filer som ligger på Vista disken, för att sedan låta den vara igen. jag satte därför enhet E: på Vista-partitionen och tada - där var den! Väl klar med vad jag skulle ha någon minut senare skulle jag bara ta bort enhetsbeteckningen igen och återgå till mitt tidigare C: + D:.
Men fan heller. Då säger skiten:
Well fuck you, allt jag gjorde var att sätta en enhetsbeteckning på volymen i ett par minuter, och så var skitsystemet tvunget att var där och besudla med vafan det nu är och vafan det nu har gjort.
Ojoj. Alltså, för tio minuter sedan gick jag och la mig med känslan av att vara alldeles för trött för att orka summera, eller snarare beta av hela den här dagen på det fylliga sätt det ofta riskerar att bli. Men så släckte jag lampan och så satte tankarna fart som vanligt. Och vips fanns där energi!
Jag kom till jobbet runt tjugo över åtta efter frukost, utcheckning, röd och blå linje. Solen tilläts lysa idag och stenkrossarna en bit bort på byggarbetsplatsen utanför fönstret la ett dammigt moln över sin beskärda nedre del av horisonten. Det blev ett maffigt scenario med maskiner i motljus, dammet och skuggornas mörka strålar därigenom. Ännu en dag då man ångrar att kameran fick stanna hemma.
Under förmiddagen blev det så klart att amerikanska Verizon väljer Ericsson som en av två leverantörer för framtida LTE-nätsbygge i USA, vilket satte guldkant på stora delar av denna dag.
Det står också klart idag att regeringen inte kommer att bidra med 5 000 000 000 kr under den tiden ägaren General Motors vill försöka göra sig av med bolaget, vilket låter helt rimligt. Jag hade inte heller gjort det, om de kommit och frågat mig.
På väg genom Kistagallerian för via t-banan och centralstationen åka hem till Norrköping hejdar en ung dam från Röda Korset mig. Och undertecknad, sällan känd för att vara svårsåld, stannade givetvis till och lät henne presentera sitt tiggomål. I foldern hade hon en blankett för autogiromedgivande med det goda argumentet att man slipper administrativa avgifter. Lägsta belopp 100kr per månad med ett tretal okryssbara belopp. Stressad, artig och med det goda minnet att jag för ett par veckor sedan ringde samma organisation för att be dem sluta skicka sina personligt addresserade tiggebrev, frågade jag om hon hade en blankett jag kunde ta med mig. Tyvärr har jag inte det, löd svaret. What?! Okej, jag må låta som en girig jävel nu, men: -Att sätta ett lägsta belopp är löjligt, om jag vill ge dem 50 kronor per månad så borde det accepteras. Eller räknas inte allas välvilja? -Varför har man ingen blankett som folk får ta med sig hem, klura lite och sedan skicka in medgivandet? Åter igen, vill man inte nå så många bidragsgivare som möjligt, även de som vill tänka över sitt val? -Varför skulle de ålägga mig administrativa avgifter när jag skänker pengar frivilligt? När jag betalar mina fakturor via internet så betalar jag ingen avgift där och ett fåtal tar ut faktureringsavgift. Så varför så dumsnåla och otaktiska?
Uppe på perrongen träffade jag herrarna U och E, även de på väg hem. E, ny på uppdraget och tidigt inkastad i kod, tycktes mycket nöjd och vi fick tillfälle att lyfta lite praktiska frågor längs linje 11 mot Kungsträdgården. Mer av den varan imorgon gissar jag.
I söndags tröttnade jag på min risiga kvalité på utvalda kanaler, där Kanal 5 är värst med ett brus i ljudet som hela tiden ligger i bakgrunden och distraherar. Det blev därför en felanmälan på HNAB:s hyresgästsida och svaret kom tidigt dagen efter:
" ...
Du kommer att bli kontaktad inom:3-9 arbetsdagar Vår reparatör kommer och tittar om det sitter ett spärrfilter i uttaget. Finns det inget så kan du höra av dig till Canal Digital på tel: 0770-332211.
..."
När jag kom hem idag låg så en liten förtryckt lapp (nej, ingen diskriminerad, utfryst eller socialt åsidosatt same alltså) där "Uffe" tydligen varit på plats och enligt ibockad ruta utfört reparation och hoppas att det ska vara till belåtenhet.
Tror ni det var någon skillnad på bildkvalitén när jag slog på TV:n och kollade 5:an?
Fan heller.
Så var dagen nästan slut, men jag hann ändå med ett samtal med syster, vilket inte sker var dag. Densamme nämnde funderingar på att plugga i New York och jag säger bara: Just do it!
Och så blev det ju en del Couronne också med fröken L. Sällan tokigt alls.
Jag känner att jag tappade farten lite framåt slutet här, också rätt tydligt då styckena blivit kortare och kortare. Kanske kom tröttheten ikapp mig till slut. Det känns så. Och armbågarna ger medhåll.
Gårdagens akustiska problem kvarstod. Plötsligt dundrade det till som att min egen dörr hade slagits igen, och en uns paranoia infann sig. Och desto mer irritation. Jag vet inte med mig att bekymret varit så stort tidigare veckor, och enbart ett par öronproppar skulle kanske göra susen om natten - även om morgonen därpå skulle kräva en något våldsamare ringsignal än nuvarande Maria Mena-låten.
Det slutade i alla fall med att jag gick ner till receptionen och på ett ödmjukt, bekymrat sätt uttryckte problemet och frågade om de hade några hörselproppar. Killen bakom disken var inte sen att istället kolla om det kanske kunde gå att boka om mig till ett annat rum. -Jisses, tänkte jag. Men å andra sidan, om det är sättet att lösa problemet så visst. Och så blev det.
Rummet, det jag sitter i nu, var bara en bit bort i korridoren och saknar närliggande dörrar, och här har varit tyst sedan jag flyttade bort hit. Grym service måste jag säga. På kvällarna bjuds dessutom på en enklare buffé och ikväll hittade jag även till blåbärspajen - lycka! Av nämnda anledningar kan jag därför lätt rekommendera hotellet.
Ikväll ska jag och herrarna R och M se Bolt med 3D-brillor, det ska bli högst intressant att se effekten! Bilden visas med vänster- och höger-polariserade bilder med motsvarande polarisering i glasögonen, så att man slipper ta till det klassiska rödgröna knepet utan har alla färger i behåll.
Avslutningen för ikväll blir Dare, vilka jag lyssnat osunt mycket på den senaste veckan. Håll till godo!
Ikväll sitter jag på Storgatan 6 och veckans hotell heter Clarion Collection Hotel, en del i Choice Hotels-kedjan och därmed systerhotell till Comfort Hotel som jag tidigare bott på, det vid Kungsbron, intill Casino Cosmopol där de skjuter in i entrén. Rummet är helt klart mysigt; taklampan har dimmer, väggen vid huvudänden av sängen är fondvägg i mörkblått och badrummet är fräscht. Här finns till och med en dvd-spelare kopplad till TV:n, även om denna i sig är en liten 18-20-tums CRT uppe på ett skåp och därmed i fel vinkel. Men ändå, trevligt! Och tillfälle för ytterligare en kort mening. Sådär för att kompensera för dem i styckets inledning. Alldeles nyss verkade det dock som att gästen i rummet intill stängde sin dörr med mer än varsam kraft, ty det lät osedvanligt högt. Värre är om det skulle vara dörren ut till trapphuset, strax intill min ytterdörr, då risken är att fler passage kommer att göra under kväll och natt.
Fördelen med att bo på ett nytt hotell var vecka är att man har stadiga argument när man har åsikter om rummens standard, liksom man ganska tidigt får en känsla för om rummet kommer att vara till belåtenhet under hela vistelsen. Detta talar dock ganska mycket för att man istället borde återkomma till de hotell man trivs mest med, men så vill man ju tro att det kanske går att hitta något ännu bättre inom en given ekonomisk ram, så sökandet fortsätter!
Dagens stora nyheter har varit hovrättens dom i Arbogamålet, där Christine Schürrer döms till livstids fängelse samt inledningen på målet mot The Pirate Bays grundarskara. Målen blir dock desto mer intressanta då man ställer dem mot varandra. Som någon kommenterade i en artikel på aftonbladet.se:
"Männen bakom Pirate Bay krävs på mångmiljonbelopp". Och under det kan man läsa "Skadeståndet till Emma och Nicklas Jangestig höjs till 100 000 kronor".
Så är det dags igen. Den förhoppningsvis sista vakna timmen innan en ny jobbvecka drar igång. Den här gången lite annorlunda eftersom jag varit ledig två och en halv vecka över julen, men så kompenseras det ju lite med enbart tre dagar innan det är helg igen. Alldeles ypperligt att få en mjuk start, dels efter en till större delen avslappnad (för att inte tala lodningsorienterad) ledighet, dels eftersom tempot i arbetet väntas vara märkbart högre nu. Alla de där efter-jul-sakerna kommer så smått ikapp en. Väskan ligger färdigpackad men fortfarande öppen på golvet intill sängen. Tre dagar i fjollträska marker innebär en ganska liten last, men jag tänker att kaaanske får jag ner datorväskan däri imorgon bitti. Eller så kastar jag över det jag har i en mindre väska. Eller så skiter jag i vilket och passar på att njuta av att inte ha en så tung väska att komma rullandes med genom T-Centralen, från gallerian till komplexet jag jobbar i eller från tunnelbanestationen och bort till min tvånätters temporära hemvist.
Så står man med skägget i brevlådan och undrar vad man pysslat med. Gick jag omkring i en dimma, en illusion, och nu ser mer klarsynt, eller var allt så glasklart som det verkade, men att en huva av förvirring fallit över mitt huvud? Var är magin? Var är den där extra kryddan som givit var dag mersmak? Att det var bättre förr behöver inte nödvändigtvis betyda att man vill ta sig flera år tillbaka. Det räcker ibland med ett väldigt mycket kortare hopp, sånär att man står där man inte visste mer, men möjligheterna fortfarande låg framför ens fötter. Ovetskap är ibland en himmelsk dygd.
Söndag den fjärde januari, 2009. Jag vaknar i min tysta lägenhet. Inte av posten, inte av hissj****n. Kanske av drömmen nyss, men jag minns inte riktigt. Klockan är omkring halv tolv. Dagen är oplanerad. Möjligheterna är obegränsade. Och glädjen är i stort sett obefintlig.
Människor som står eller sitter handfallna då de istället skulle kunna gå från tanke till handling och göra något meningsfullt av sin dag finns i många färger och former.
Annat är det med James Joseph Cialella, som tydligt visat var skåpet skall stå. Bra jobbat!
Juldagsafton så. Kvällen då ungdomar går man ur huse för att unisont bli onyktra, festa i glada vänners lag och förhoppningsvis träffa lite gamla klasskamrater, eller bara gamla kamrater, på ett ställe man betalat hundralappar för att få komma in på.
Undertecknad var inget undantag, förutom biten med att betala hundralappar för att komma in på ett ställe där folk bara trängs och köerna till baren är så långa att man hinner bli nykter innan man lyckats beställa sin svindyra öl.
De tillfällen då det kunde skita sig under kvällen, gjorde det också det. Till en början var tid för sammanstrålning satt till halv sju, men lite halv förutseende och mycket halvt med ambitionen att inte vara alltför tidig anlände jag vid tjugo i sju. Logistiken som nämnts tidigare löstes förresten genom en taxifärd med Taxi K-E Willsund, extremt tacksam lösning. De övriga tre herrarna, värden K, delegat L och min kontaktperson C, anlände till slut strax efter sju, då jag hunnit börja gå fram och tillbaka längs gatan för att hålla värmen uppe. Men - bajs inträffar, som de säger.
I sina famnar bar herrarna ett Guitar Hero World Tour - gitarrer, trumset och mikrofon, vilket skulle skänka oss stort nöje under kvällen som låg framför oss. Bland det absolut första som hände när vi kom in i lägenheten, efter det självklara att lägga ölen på kylning på balkongen, var att K satt in skivan i XBOX-konsolen samtidigt som han avsåg koppla in en av gitarrerna på konsolens baksida. Denna manöver erfordrade att konsolen lyftes ur tv-möbeln och lutades framåt. Vittnen som närvarade och hade uppmärksamheten på sin sida, det vill säga samtliga utom undertecknad, kunde i efterhand vittna om ljudet av en såg eller slipklinga då skivan träffade något mekaniskt i konsolen. Skivan, när den matades ut, var nu besmyckad med hårda repor i en bana runt skivans mitt, ett par-tre millimeter brett, och totalt obrukbar. Livet.
Samtidigt blickade vi framåt och planerade att gå till Söderport och skaffa stämplar så att vi kunde återvända till K, arbeta på vår onykterhet och sedan återanlända till Söderport när tiden var rätt.
Eftersom syster min har reguljära Guitar Hero 3, beslöt vi oss att ta vägen förbi henne och låna hennes spel. Den efterföljande insikten att hon faktiskt har det till Wii och inte XBOX blev därför kvällens tredje nederlag.
Promenaden till Söderport var inte särskilt lång men väl kall, och till protokollet hör att underteckad var ensam om att ej vara beväpnad med huvudbonad. Kallllllt.
Väl framme vid Söderport visade det sig att stället redan var fullt, detta trots att klockan inte var mer än en kvart över åtta. Vi tog istället sikte på Byttan, vilket ligger i stadsparken några hundra meter från Söderport. Slut på biljetter. Das Leben.
Så återvände vi efter våra tappra försök att säkra en kväll på kalmaritisk jaktmark, och tog istället tag i K:s konsol och spel, men då spelmässigt och inte handgripligen. Boxningen gick sådär, men jag misströstar ej i och med min debut i ringen. Därefter kom kvällens höjdpunkt, Buzz, till Playstation 2. Envar fick en sladdbunden kontroll med stor röd knapp för att svara och fyra knappar för att välja svarsalternativ. Temat var musik och spelet var klockrent. Det gick rentav bra periodvis. Efter Buzz var det till slut dags att helt och hållet kasta stoltheten över balkongräcket och ta ton till Singstar med ABBA-låtar. Oh. My. God. Jag som trodde att jag var tonsäker.
Ansvaret låter jag vila på två stadiga pelare, mina öl och värdens Skåne i nubbeformat.
Kvällen avslutades med en lång och kall promenad in till stationen, jag för att ta nattbussen hem, herrarna K och C för att investera i kebabtallrik vid Centralgrillen.
Bussen hanns med och jag lyckades sedvanligt att somna till längs färden, men också sedvanligt vakna till innan det var dags att kliva av vid hållplats Vickleby Kyrka.
Att en kväll kan ha så många nederlag som avlöser varandra är fortfarande svårt att greppa, men det hela sammantaget, fram till jag började bli trött nån halvtimme innan det var dags att gå till bussen, kan summeras som en bra kväll i god anda och mycket gott folk, det ringa antalet till trots.
Det är numera sällan jag påminns om människor som i nästan var stund är självgoda bortom den gräns då det blir påfrestande. Det händer dock ibland, och ikväll var ett sådant tillfälle.
Man ska inte förringa folks förmåga att känna självförtroende och våga yppa tycken och tankar. Snarare är det något som bör uppmuntras i vårt lagom-land, även om jag för den delen ofta föredrar det diskreta lugnet. Jag stortrivs i den kultur vi fortfarande har, där merparten av människorna runtom en visar respekt för ens integritet och för normerna i vårt samhälle.
Vi lever under vissa former av yttrandefrihet, även om de är långt från optimala.
Missbruka inte det.
Kliv inte på andra människor i det offentliga rummet i ett misslyckat försök att slicka dina sår. Gå inte till personangrepp på någon som inte gjort sig förtjänt av det. Du hade med all säkerhet inte velat klä skott på samma sätt.
– I det rummet där de maler ner köttet till korvsmet sprang det levande gråsuggor och tusenfotingar.
Det finns många att lyncha i dagens samhälle. Vi kan börja med personen som driver köttfabriken i fråga. Därefter kan vi ge oss på journalisten som enbart roar sig själv med att fylla ut sin text med trivialiteten att de springande gråsuggorna och tusenfotingarna faktiskt levde. No shit, Maud "Sherlock" Cordenius.
Jag tänkte blir duktigare på att skriva här tänkte jag. Jag tänkte det flera gånger dessutom. Sen tänkte jag: jag kanske borde tänka på varför jag inte skriver särskilt ofta, ta tag i problemet, lösa det och sen sätta fart istället. Det brukar kännas skönt när jag skrivit några rader här, men det blir inte ofta för det. Sen tänkte jag inte mer på saken. Men hur som helst - tjuren skola tagas i hornen någon av de kommande dagarna, och därefter håller vi tummarna för att undertecknad kommer att skriva lite oftare. Fram till dess ska jag fundera på hur bilduppladdning ska förenklas och hur jag ska lösa det egenproducerade felet då jag inte kan redigera inlägg som valts som dolt. Kodak Moment 22, någon?
En av dagens stora nyheter är den att Åmselemördaren, också känd som Juha Valjakkala, gått under jorden då han befunnit sig under frigivning på prov. Under denna frigivning räknas Juha fortfarande som fånge och en rad vilkor ställs inför frigivningen på prov. Men vad hjälper uppsatta vilkor och regler när man lämnar en livstidsdömd mördare obevakad i sitt hem utanför fängelset? Tror man på allvar att ingen ska ta tillfället i akt och fly när man väl har chansen?
Fängelset gjorde en övervakningskontroll sent lördag kväll och konstaterade att han inte befann sig i sin bostad. Hans övervakningstelefon fanns i bostaden, och fängelset har inte lyckats få kontakt med honom efter det. skriver Svenska Dagbladet. Så tydligen är det inget lustigt med att lämna livstidsdömda obevakade och ge dem tveklösa chanser att gå under jorden närhelst de behagar.
Så var det dags. Årets första lygaeus equestris, också kända som riddarskinnbagge, också kända som skomakare, också kända som en sån där jävel igen, har siktats på husets södervägg. Här är platsen där de trivs mest av allt under sommaren, så att första skomakaren återfanns just här är väl ingen större överaskning. Dock är själva faktumet att den påträffades mer betungande, ty nu börjar därmed det här årets insektsjakt på allvar.
Det pratas mycket om miljö och utsläpp dessa tider. Senast igår hörde jag att Kina gått om USA i utsläppstoppen, vilket skulle vara anmärkningsvärt. Jag undrar: varför är detta så lustigt? Väger man befolkningsantalen mot varandra är siffrorna ringa lustiga. Enligt Wikipedia har de båda länderna strax över 301 respektive 1 321 miljoner invånare. Är det då konstigt om Kina, med mer än fyra gånger så stor befolkning, släpper ut lika mycket koldioxid? Själv skulle jag mycket hellre se någon vända på resonemanget och fråga: varför släpper Average Joe ut fyra gånger mer koldioxid än den genomsnittlige kinesen?
-Svenskarna är bäst i Europa på att köpa GPS, skriver Aftonbladets Peter Pettersson i en artikel publicerad i dag, vilken återfinns hittar här. Tro fan det, så mycket hysteri som det har varit om GPS-mottagare sedan i höstas. Vem kom förresten på att GPS-mottagare skulle vara 2007 års julklapp? Elektronikförsäljare skrek ju bokstavligen ut detta budskap i alla vinterns reklambilagor, som inte alls får en att tro att detta var en stor gemensam reklamkampanj, organiserad av de stora kedjorna för att på ett oligopoliskt vis övertala konsumenterna att det är dessa produkter som gäller. Detta späddes dessutom på av kvällstidningarna som var nödgade att redovisa tester av en drös navigatorer. Inte var det nog med detta tjat i vintras, för tydligen fortsätter det även i år. I artikeln ovan får vi nämnligen veta att Det ska vara navigator i år, som om vi inte fått nog redan. För vem har inte hört att det är bra att ha en navigator? Men - hur många har egentligen användning av en sådan pryl? Hur många kör så ofta till en ny, okänd destination att det är värt att lägga tusentals kronor på en navigator för att hitta dit? Och vad är det här för tjafs om att folk hamnat i banvallar och kärr för att de kört efter hänvisningarna i GPS-navigatorn? Har folk fullständigt tappat vettet och det sunda förnuftet att inte lita på elektroniska apparaturer till hundra procent utan låta det egna omdömet ha sista ordet? Jag tror att jag ska ut och köra lite ikväll, ta fram vägkartan och vända den upp och ner, köra vilse och sedan beklaga mig för kvällspressen.
Miljöminister Anders Carlgren sade i Ekots lördagsintervju att en satsning på järnväg är det viktigaste för att sänka utsläppen i Sverige. Även miljöpartiet har propagerat för en ordentlig järnvägsinsats - ja i stort sätt alla står väl bakom idén att förbättra järnvägsnätet. Men vem satsar på att kontrollera SJ när alla andra har koll på koldioxidutsläppen och en generella tillgängligheten av tågtransporter? Klimatdebatten de senaste åren har knappt undgått någon och tågresande är ett bekvämt alternativ, speciellt då biljetterna är billiga och inga oväntade förseningar uppstår längs resans gång. För SJs del är läget perfekt: Fler resenärer söker sig till företagets resor och riksdagen tycks beredd att förbättra dess järnvägsnät så snabbare och fler transporter kan göras. Frågan är vem som kommer att sätta ner en fot när SJ fortsätter att ta ut högre priser för sina biljetter och fortsätter att låta resenärer stå under vissa sträckor därför att man inte lyckats få fram tillräckligt många vagnar och sedan satt detta i system?
Konsumentombudsmannen, KO, har beslutat att stämma Börje Salmings företag för vinmport, Bornicon & Salming, för att de felaktigt marknadsfört ett av sina viner. I reklamen visades nämligen en bild på en löjromstoast, toppad med hackad rödlök, vilket strider mot alkohollagens begränsningar vad gäller reklam för alkohol. Denna säger att reklamen enbart får innehålla bild på produkten, råvarorna däri samt varumärket. Självfallet är detta ett vidrigt sätt att marknadsföra alkohol om det är oroväckande hur många som kan ha fallit i beroendets och missbrukets träsk genom att låta sig vilseledas av löjromen och den hackade rödlöken.
De två-tre senaste åren har jularna blivit förgyllda av Bryggmästarens Must från Åbro; en must som skiljt sig en del från många andra med sin lite mognare smak. Mailade gjorde jag således Åbro i jakten på en återförsäljare, eftersom de enda hittills kända varit Hemköp och Ica Supermarket Hageby i Norrköpings stad. Svaret var dock en katastrof. Musten produceras nämligen inte detta år då efterfrågan varit dålig tidigare år. En fin must har därför tagits från hyllorna därför att folk har en alltför dålig smak för must. Jag sörjer.
Det här var ju verkligen en kanonidé, fattas nu är bara ett gäng förvirrade tonårsaktivister som bestämmer sig för att göra ännu en skara djur en björntjänst genom att släppa ut dem i det fria och rakt i tassarna på sina blivande bödlar.
För knappt en vecka sedan var jag i stan för att betala mitt nya lånekort à 20 kronor samt lämna tillbaka boken jag hunnit få påminnelse om. Tydligen hade en avgift om 50 kronor tillkommit, och då jag enbart hade de 20 i kontanter och biblioteket givetvis inte kan bemöda sig att installera en kortterminal, fick de ytterligare 50 kronorna vara. Idag skulle istället bli dagen då skulden skulle nollställas. Innan jag åker hemifrån hör jag att det varit strömavbrott ett bra tag inne i stan, men tänker inte mer på det, då strömmen är tillbaka och allt bör vara frid och fröjd. Efter att ha lämnat in min kanske sista fotorulle på Engmans Foto korsade jag Norra vägen och gick in på stadsbiblioteket. Väl framme vid disken berättar jag glatt mitt ärende, men får det abrupta svaret: -Nää, vi kan tyvärr inte göra så mycket åt det för vi hade strömavbrott här tidigare idag och det funkar inte riktigt än. Om du vill kan du komma tillbaka lite senare så kanske det fungerar då. Det funkar inte? Efter att ha strömmen åter i timmar så är inte systemet i drift ännu? Har fan funkar systemet då? Senare, efter lite turer på stan, var det så dags att investera årets finglögger, Blossa Starkvinsglögg spetsad med cognac respektive spetsad med calvados. Uppsättningen med den förra varianten hittades fort, men för den senare tvingades jag ta ett butiksbiträde till hjälp. Tydligen är de flaskorna beställningsvaror, kostaterade hon efter att ha kikat i datorn en kort stund. Det är lite svårt att få fram informationen eftersom vi hade strömavbrott här tidigare idag, förklarade hon. Men till sist lades en beställning och jag får nu vänta i en vecka eller så innan jag kan hämta ut min flaska. Därefter var det dags att återvända till biblioteket, som nu en timme senare borde ha fått ordning på sitt system. -Ingenting fungerar här idag, så du får bli skuldfri en annan dag, löd det den här gången, än mer hopplöst än vid första försöket. Bitter gick jag vidare till Engmans Foto, som trots strömavbrott hade både framkallnings- och kopieringslabb i drift och utan problem kunnat både framkallat filmen och kopierat den till papper.
Besviken över nederlaget hos stadsbiblioteket kan jag inte undra annat än hur fan kan det ta så lång tid att få systemet i drift efter ett enkelt strömavbrott?
Efter köpet av nya kameran FinePix Z5fd i veckan tänkte jag att det var dags att skaffa ett konto på bilddagboken.se. Lättare att använda ett redan utvecklat gränssnitt istället för att skriva mitt eget, tänkte jag, samtidigt som jag gillar tanken med att ha en publik dagbok där man istället för text publicerar en eller flera bilder. Kontot var skapat på en rågad minut och jag började genast proceduren med att ladda upp foton.
Då sket det sig.
Namnet bilddagboken klingar som sagt bra, mycket bättre än bildochtextdagboken eller rentav bildochpatvingadtextdagboken, men när jag valt bilden att ladda upp, klickat på knappen för den aktuella överföringen och väntat en god stund, fick jag alltså veta att till var bild måste en text skrivas. Till slut handlar det alltså inte alls om en bilddagbok där bilden får tala sitt eget språk, utan förväntas behöva hjälp med att få sitt budskap att hitta till besökaren. Nej tack! tänkte jag artigt och stängde mitt konto igen efter ett sådär fem minuter långt medlemskap på bilddagboken.se. Så vidare ingen har tips om något liknande, lutar det åt att börja anpassa detta gränssnitt för särskild hantering av bilder, vilket är en fråga om tid med allt som är på gång. Fram till dess får bilderna finna sin plats på denna blogg.
OpenOffice är ett kostnadseffektivt alternativ till Microsoft Office-paketet då det är gratis. Hur Microsofts motsvarighet till ordbehandlingsprogrammet Writer skulle reagerat i de kommande fallen låter jag vara osagt, men programmet bjuder på en hel del roande stavningsalternativ. Generellt kan sägas att flexibiliteten i förslagen till "felstavade" ord är större, vilket inte enbart behöver vara av godo. Vi tar som exempel ordet "Textstorleken" ur rapporten jag sitter och skriver på. Ordet understryks automatiskt med en vågig röd linje som lockar till högerklick. Writer föreslår då istället text storleken och teststorleken. Text storleken? Varför i h*****e skulle jag vilja särskriva ordet? Ordet, företaget och varumärket Fujifilm får också en rad roande förslag. Här klandrar jag egentligen inte OpenOffice i sig, utan bjuder bara på roande läsning: Kultfilm, Filmjölk, Filmmusik, Filmmanus och Filmduk. Liknande underhållning bjuds när det gäller Samsung: Samlings, Samsänts, Samsänds, Tungsamt och Samsändnings. Nog måste jag påstå att hoppet mellan Samsung och Tungsamt är rätt vulgärt.